Kapitel 10-11

Amina: Det börjar med att Adrian blir uppvaknad av ett lätt buller. Han öppnade ögonen och såg en gammal man som var klädd i ett uniform som generalen var klädd i. Där den hade på sig en urmodig ryttaruniform och stövlar som gick över knäna. Han tänkte att det var generalen, för att han inte var rädd för att se generalen. Adrian följde efter generalen, han stod mitt i rummet och där det föll i honom att det som han följer efter kan vara en farlig sak. Där fick han redan rädslan för generalen. Men han resonerade med sig själv och sade att Generalen ville inte säkert locka honom ut i några faror. Adrian försatte att ge sig själv mod genom att påminna sig själv hur många gånger han ville se generalen och hjälpa han att få det han vill. Men när de kom fram till föräldrarnas dörr, kom det slut till hans mod. Han knackade på dörren och ropade; Mamma, pappa, Generalen! Och då föll han ner på golvet. 

Efter detta har hänt kan man se i texten att Selma tar upp sin barndom, där det berättades för henne historia i skymningen vid eldbrasan som hon har nämnt i de förra kapitlen. Men i texten skrev hon också egna tankar där hon skrev så här ”Hur mycket är sant i den? Den ena berätterskan har ärvt den av andra, den ena har lagt till, den andra har tagit ifrån. Men innehåller den inte åtminstone en liten kärna av sanningen? Gör den inte intryck av att vara en skildring av något som verkligen har hänt”1 Jag kopplar det här till hennes relation till Sophie Elkan och Valborg Olander som fick stort intresse eftersom folk visste om det rörde enbart om vänskap eller något annat. Hon skrev detta kanske för att säga till folk att ibland allt man ser är inte verkligt eftersom man kan ha ärvt nåt, den ena har lagt till och den andra har tagit från. Och därför kan hennes relation med Elkan och Olander kan vara något som andra ville förtala henne för. 

Efter Adrian har svimmat, är han nerbäddad i föräldrarnas säng. Han såg ut blek och döende. Alla var berövad över vad som kunde ha hänt med baronen och inga läkare fanns inte i Bro socken som kunde läka baronen därför skickades en dräng för att hämta doktor. Men det kunde ta två dagar tills doktorn kom till Hedeby. Jungfrun Malvina Spaak var helt berövad över vad som hände med Adrian och därför sökte hon efter Marit Eriksdotter för den är bara hon som kunde hjälpa henne med baronen. Hon kom fram till Marit och Marit såg ut glad eftersom henne hämnd skulle hända eftersom hon har väntat detta skulle hända på länge. Hämnden som inte befall på ryttmästaren tills han dog och nu befall den på yngsta baronen i Löwensköldska familjen. Men efter hon såg hur Jungfrun grät kärlekstårar, mindes hon hur hon att hon var samma förr när ingen var där att stödja henne när hennes far och fästmän avrättades. Hon mindes hur hon fick inte männen som hon älskade, hans blick och hans röst. Efter det har hon glömt elden som brändes inom henne och hon ville inte vara orsak till att någon fick lida som hon själv har lidit och hon visste hur det kändes att förlora någon som man älskar, därför gick hon med jungfrun till Hedeby.     

Marit Eriksdotter kom hos Löwensköldarna och bad att få att samla alla Adrians gamla kläder. När detta var gjort valde hon bland annat några kläder. Hon tog fram Adrians gamla toppluvan och sa till jungfrun att hon var tvungen att ta det ner till i generals grav. Jungfrun undrade varför detta var så viktigt. Då visade Marit henne ringen som var i tofsen, och då förstod jungfrun varför det var så viktigt. För om generalen fick tillbaka sin ring, skulle han ha fred i graven och låta Adrian leva. Hon skyndade sig ner med roten till graven och försökte räkna ut något sätt för att få röra i graven. Då hittade hon ett råtthål rakt ner till graven. Hon satte ringen i hålet och tog sedan en pinne och lade ringen ner tills den var i gravkammaren. Då skyndade hon sig tillbaka till huset. Adrian har vaknat och tackade henne för att rädda honom. Men det sim var chokande för jungfrun Spaak var att han berättade för henne att han var förlovad. Detta visar Marits förbannelsen var på Löwensköldarna eftersom ingen fick sin kärlek samma som Marit fick inte sin Paul. Ringen var en olycka tillbringare eftersom vart den har varit har den orsakat olycka där Bårdsson har haft den och den tog hela sin familj och lede familjen till fattigdom. Paul hade den i sin luvan och han förlorade sitt liv på grund av den. Och Adrian hade den i sin toppluvan och det lede till att jungfrun fick inte sin kärlek.

Ana: Nu har jag läst ut Löwensköldska ringen av författaren Selma Lagerlöf. Jag tycket att slutet var ett bra slut. Den var lite annorlunda än vissa böcker som brukar sluta lyckligt med tanke på att jungfrun inte fick Adrian i slutet efter allt hon hade gjort för honom, efter att hon hade räddat honom från döden. Men generalen fick den mäktiga ringen tillbaka och Adrian blev frisk efter det. Tack vare jungfrun så blev Adrian frisk och då fick Jungfrun hopp om att få honom men som tack för att räddat hans liv ville han visa hans fru för jungfrun så att hon också kunde tacka henne. Då fattade jungfrun att Adrian hade en fru! Jag tycket att det var ett rättvist slut eftersom Adrian ändå inte fattade att hon ville ha honom, och han var säkert redan lycklig med sin fru. Det var Marit (spågumman) som visste att ringen var i mössan så dem sydde den och förde den till ägaren som var generalen som låg i graven.

Japhet: Det sista avsnittet handlar om att dem äntligen hittar ringen och lämnar tillbaka det i graven. Adrian som ville så mycket träffa generalen träffade äntligen generalen, han var rädd när han träffade generalen. Men på grund av att han sa att han inte var rädd för honom, så följde han generalen när den dök upp. Han följde generalen tills han gjorde något dumt och försökte säga till sina föräldrar att generalen var där. Han svimmade innan ens att kunna säga något och generalen försvann. Alla blev orolig när dem hittade honom särskilt jungfrun Malvina eftersom hon var kär i honom. Adrian låg där och kunde inte vakna trots att dem försökte väcka honom på olika. Läkare sa att han är döende och ingen visste vad dem skulle göra, alla misstänkte att det var generalen som låg bakom detta. Men Marit är den som visste om exakt vad det är som pågår, som tur gick jungfrun och bad hjälp av Marit. Hon vägrade i början men accepterade till slut att hjälpa Malvina för hon kunde känna igen sig i samma situation. Marit hjälpte henne visade för henne vart ringen fanns men inte för dem andra, Malvina lyckades få tillbaka den i graven och Adrian blev frisk igen. När jag läser berättelse kopplar jag det direkt till berättelser som ”Snövit” eller Shrek, då prinsessan eller prinsen faller i en djup sömn och man måste göra något för att den ska vakna. Men också det där med att Malvina inte får kärlek tillbaka från Adrian, som är redan kär i någon annan. Det kanske berättar lite om Selma själv och vad hon har upplevt i sitt kärleksliv. Jag avslutar med att det berättar lite historisk om tiden, det här med att dem tror på att den döda kan komma tillbaka för att hämta sin egendom. Dem tror på spökar och boken är skriven på 1925 slutet av romantiken, då man trodde mycket på fantasi, och början av realismen då man skrev som det är i verkligheten. Så om människor under realismen trodde på spöker så tror jag också man märker det i litteraturen från tiden.

Jennifer: De här två sista kapitlen är slutet på Selma Lagerlöf bok Löwensköldska ringen. Detta handlar om baronen Adrian som äntligen får se generalen, han var inte rädd från början men när de hade gått ner i källaren blev han rädd och ville gå in i sin mammas & pappas sängkammare eftersom han inte vågade fortsätta gå med generalen, men då fick han ett anfall (som självklart generalen fixade) så han låg döende, det enda som kunde rädda honom var ifall generalen fick tillbaka sin ring, som Adrian hade fast han inte visste något. Malvina Spaak hade fått känslor för Adrian och ville göra allt för att Adrian skulle överleva, hon letade överallt efter ringen men hittar den inte, hon går då till Marit, som sägs kunna tala med andar osv. Enda problemet var bara att hon inte ville hjälpa någon Löwensköld eftersom det var de som gjorde att Ivarssons blev hängda, men när Spaak berättade över sin kärlek till Adrian kände hon igen sig och Paul, så hon ville hjälpa jungfru Spaak eftersom hon ville hjälpa kärleken. Hon gick till Hedeby med jungfru Spaak och ville ha kläder som var Adrians (eftersom hon visste att ringen var i mössan). De tog massa kläder samt mössan, och gick till generalens grav för att stoppa ner det i graven. Malvina gjorde det och när hon kom hem igen mådde Adrianbra, och han visste att generalen hade fått sin ring. När Adrian tackade henne trodde hon att hon skulle få någon sorts kärleksförklaring eller liknande, för hon trodde han gillade han också, men när han sa att han skulle tacka henne och visade en bild på sin fru, förstördes allt. För han hade en fru någon annanstans.

Dessa två kapitel var slutet på Löwensköldska ringen, Generalen fick äntligen sin ring och då slutade han att spöka tror jag, problemet var bara att Malvina Spaak inte fick sin Adrian.

Selma har tagit boken och gett den en ny vändning med Malvina i huvudrollen, det känns nästan som att varje kapitel har en egen huvudperson och denna gången var det Malvinas tur. Men ringen hade ett annorlunda slut eftersom man trodde att Malvina skulle få sin älskade, men hon fick inte det, och det är som jag har sagt i alla mina texter, att Lagerlöf är så säker på sig själv så att hon kan göra annorlunda val och den säljer bra ändå.

Jag tycker att denna boken var bra och jag beundrar Selma eftersom hon skriver på ett så annorlunda sätt. 5/5.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s