Kapitel 10-11

Amina: Det börjar med att Adrian blir uppvaknad av ett lätt buller. Han öppnade ögonen och såg en gammal man som var klädd i ett uniform som generalen var klädd i. Där den hade på sig en urmodig ryttaruniform och stövlar som gick över knäna. Han tänkte att det var generalen, för att han inte var rädd för att se generalen. Adrian följde efter generalen, han stod mitt i rummet och där det föll i honom att det som han följer efter kan vara en farlig sak. Där fick han redan rädslan för generalen. Men han resonerade med sig själv och sade att Generalen ville inte säkert locka honom ut i några faror. Adrian försatte att ge sig själv mod genom att påminna sig själv hur många gånger han ville se generalen och hjälpa han att få det han vill. Men när de kom fram till föräldrarnas dörr, kom det slut till hans mod. Han knackade på dörren och ropade; Mamma, pappa, Generalen! Och då föll han ner på golvet. 

Efter detta har hänt kan man se i texten att Selma tar upp sin barndom, där det berättades för henne historia i skymningen vid eldbrasan som hon har nämnt i de förra kapitlen. Men i texten skrev hon också egna tankar där hon skrev så här ”Hur mycket är sant i den? Den ena berätterskan har ärvt den av andra, den ena har lagt till, den andra har tagit ifrån. Men innehåller den inte åtminstone en liten kärna av sanningen? Gör den inte intryck av att vara en skildring av något som verkligen har hänt”1 Jag kopplar det här till hennes relation till Sophie Elkan och Valborg Olander som fick stort intresse eftersom folk visste om det rörde enbart om vänskap eller något annat. Hon skrev detta kanske för att säga till folk att ibland allt man ser är inte verkligt eftersom man kan ha ärvt nåt, den ena har lagt till och den andra har tagit från. Och därför kan hennes relation med Elkan och Olander kan vara något som andra ville förtala henne för. 

Efter Adrian har svimmat, är han nerbäddad i föräldrarnas säng. Han såg ut blek och döende. Alla var berövad över vad som kunde ha hänt med baronen och inga läkare fanns inte i Bro socken som kunde läka baronen därför skickades en dräng för att hämta doktor. Men det kunde ta två dagar tills doktorn kom till Hedeby. Jungfrun Malvina Spaak var helt berövad över vad som hände med Adrian och därför sökte hon efter Marit Eriksdotter för den är bara hon som kunde hjälpa henne med baronen. Hon kom fram till Marit och Marit såg ut glad eftersom henne hämnd skulle hända eftersom hon har väntat detta skulle hända på länge. Hämnden som inte befall på ryttmästaren tills han dog och nu befall den på yngsta baronen i Löwensköldska familjen. Men efter hon såg hur Jungfrun grät kärlekstårar, mindes hon hur hon att hon var samma förr när ingen var där att stödja henne när hennes far och fästmän avrättades. Hon mindes hur hon fick inte männen som hon älskade, hans blick och hans röst. Efter det har hon glömt elden som brändes inom henne och hon ville inte vara orsak till att någon fick lida som hon själv har lidit och hon visste hur det kändes att förlora någon som man älskar, därför gick hon med jungfrun till Hedeby.     

Marit Eriksdotter kom hos Löwensköldarna och bad att få att samla alla Adrians gamla kläder. När detta var gjort valde hon bland annat några kläder. Hon tog fram Adrians gamla toppluvan och sa till jungfrun att hon var tvungen att ta det ner till i generals grav. Jungfrun undrade varför detta var så viktigt. Då visade Marit henne ringen som var i tofsen, och då förstod jungfrun varför det var så viktigt. För om generalen fick tillbaka sin ring, skulle han ha fred i graven och låta Adrian leva. Hon skyndade sig ner med roten till graven och försökte räkna ut något sätt för att få röra i graven. Då hittade hon ett råtthål rakt ner till graven. Hon satte ringen i hålet och tog sedan en pinne och lade ringen ner tills den var i gravkammaren. Då skyndade hon sig tillbaka till huset. Adrian har vaknat och tackade henne för att rädda honom. Men det sim var chokande för jungfrun Spaak var att han berättade för henne att han var förlovad. Detta visar Marits förbannelsen var på Löwensköldarna eftersom ingen fick sin kärlek samma som Marit fick inte sin Paul. Ringen var en olycka tillbringare eftersom vart den har varit har den orsakat olycka där Bårdsson har haft den och den tog hela sin familj och lede familjen till fattigdom. Paul hade den i sin luvan och han förlorade sitt liv på grund av den. Och Adrian hade den i sin toppluvan och det lede till att jungfrun fick inte sin kärlek.

Ana: Nu har jag läst ut Löwensköldska ringen av författaren Selma Lagerlöf. Jag tycket att slutet var ett bra slut. Den var lite annorlunda än vissa böcker som brukar sluta lyckligt med tanke på att jungfrun inte fick Adrian i slutet efter allt hon hade gjort för honom, efter att hon hade räddat honom från döden. Men generalen fick den mäktiga ringen tillbaka och Adrian blev frisk efter det. Tack vare jungfrun så blev Adrian frisk och då fick Jungfrun hopp om att få honom men som tack för att räddat hans liv ville han visa hans fru för jungfrun så att hon också kunde tacka henne. Då fattade jungfrun att Adrian hade en fru! Jag tycket att det var ett rättvist slut eftersom Adrian ändå inte fattade att hon ville ha honom, och han var säkert redan lycklig med sin fru. Det var Marit (spågumman) som visste att ringen var i mössan så dem sydde den och förde den till ägaren som var generalen som låg i graven.

Japhet: Det sista avsnittet handlar om att dem äntligen hittar ringen och lämnar tillbaka det i graven. Adrian som ville så mycket träffa generalen träffade äntligen generalen, han var rädd när han träffade generalen. Men på grund av att han sa att han inte var rädd för honom, så följde han generalen när den dök upp. Han följde generalen tills han gjorde något dumt och försökte säga till sina föräldrar att generalen var där. Han svimmade innan ens att kunna säga något och generalen försvann. Alla blev orolig när dem hittade honom särskilt jungfrun Malvina eftersom hon var kär i honom. Adrian låg där och kunde inte vakna trots att dem försökte väcka honom på olika. Läkare sa att han är döende och ingen visste vad dem skulle göra, alla misstänkte att det var generalen som låg bakom detta. Men Marit är den som visste om exakt vad det är som pågår, som tur gick jungfrun och bad hjälp av Marit. Hon vägrade i början men accepterade till slut att hjälpa Malvina för hon kunde känna igen sig i samma situation. Marit hjälpte henne visade för henne vart ringen fanns men inte för dem andra, Malvina lyckades få tillbaka den i graven och Adrian blev frisk igen. När jag läser berättelse kopplar jag det direkt till berättelser som ”Snövit” eller Shrek, då prinsessan eller prinsen faller i en djup sömn och man måste göra något för att den ska vakna. Men också det där med att Malvina inte får kärlek tillbaka från Adrian, som är redan kär i någon annan. Det kanske berättar lite om Selma själv och vad hon har upplevt i sitt kärleksliv. Jag avslutar med att det berättar lite historisk om tiden, det här med att dem tror på att den döda kan komma tillbaka för att hämta sin egendom. Dem tror på spökar och boken är skriven på 1925 slutet av romantiken, då man trodde mycket på fantasi, och början av realismen då man skrev som det är i verkligheten. Så om människor under realismen trodde på spöker så tror jag också man märker det i litteraturen från tiden.

Jennifer: De här två sista kapitlen är slutet på Selma Lagerlöf bok Löwensköldska ringen. Detta handlar om baronen Adrian som äntligen får se generalen, han var inte rädd från början men när de hade gått ner i källaren blev han rädd och ville gå in i sin mammas & pappas sängkammare eftersom han inte vågade fortsätta gå med generalen, men då fick han ett anfall (som självklart generalen fixade) så han låg döende, det enda som kunde rädda honom var ifall generalen fick tillbaka sin ring, som Adrian hade fast han inte visste något. Malvina Spaak hade fått känslor för Adrian och ville göra allt för att Adrian skulle överleva, hon letade överallt efter ringen men hittar den inte, hon går då till Marit, som sägs kunna tala med andar osv. Enda problemet var bara att hon inte ville hjälpa någon Löwensköld eftersom det var de som gjorde att Ivarssons blev hängda, men när Spaak berättade över sin kärlek till Adrian kände hon igen sig och Paul, så hon ville hjälpa jungfru Spaak eftersom hon ville hjälpa kärleken. Hon gick till Hedeby med jungfru Spaak och ville ha kläder som var Adrians (eftersom hon visste att ringen var i mössan). De tog massa kläder samt mössan, och gick till generalens grav för att stoppa ner det i graven. Malvina gjorde det och när hon kom hem igen mådde Adrianbra, och han visste att generalen hade fått sin ring. När Adrian tackade henne trodde hon att hon skulle få någon sorts kärleksförklaring eller liknande, för hon trodde han gillade han också, men när han sa att han skulle tacka henne och visade en bild på sin fru, förstördes allt. För han hade en fru någon annanstans.

Dessa två kapitel var slutet på Löwensköldska ringen, Generalen fick äntligen sin ring och då slutade han att spöka tror jag, problemet var bara att Malvina Spaak inte fick sin Adrian.

Selma har tagit boken och gett den en ny vändning med Malvina i huvudrollen, det känns nästan som att varje kapitel har en egen huvudperson och denna gången var det Malvinas tur. Men ringen hade ett annorlunda slut eftersom man trodde att Malvina skulle få sin älskade, men hon fick inte det, och det är som jag har sagt i alla mina texter, att Lagerlöf är så säker på sig själv så att hon kan göra annorlunda val och den säljer bra ändå.

Jag tycker att denna boken var bra och jag beundrar Selma eftersom hon skriver på ett så annorlunda sätt. 5/5.

Annonser

Kapitel 8-9

Amina: I dessa kapitel börjar det med att efter trettio år, efter den märkvärdiga tärningspelet som gjorde att oskyldiga personer förlorade sina liv på grund av ryttmästarens misstanke. Marit Eriksdotter hade förlorat båda sin fästman och hennes far till tärningsspelet vid Broby tingshuset och där domen dömde att alla de tre är skyldiga, fast de inte var det. Efter denna händelse tillbringade Marit Eriksdotter resten av sitt liv åt att hjälpa andra, de sjuka och små barn med deras bekymmer.   

En dag när hon skulle sticka ett par barnvantar där hon ville sticka ett vackert mönster på dem men inte kunde komma på något mönster, gick hon till sin klädkista för att leta fram något men istället hittade hon Pauls luvan, som han hade lämnat till henne som ett minne. Efter hon har tagit fram luvan, satt hon på trappsteget för att kolla noga på det så att hon kommer på något mönster men istället får hon syn på Löwensköldska ringen som var sytt på tofsen av luvan. Hon blev chockad eftersom på grund av denna ring miste hennes far och fästman sina liv. Efter detta kom Nils med Adrian för att få hjälp att laga luvan åt han eftersom de var osams och Nils ryckte sönder Adrians luva. Hon hatade Löwensköldarna och ville ha hämnd för det som de har gjort mot henne och därför fick hon idén att stoppa och sy ringen i Adrians Löwenskölds toppluva.  

Det har gått några år, ringen var inte hittat än och Jungfru Malvina var anställd på Hedeby hos Löwensköldarna som en hushållerska. Hon var prästdotter från Sörmland. Hon var kunnig i allt som hon gjorde såsom olika slags sysslor och göromål. Hon var driftig med hennes sysslor och fick till att hushållet funkade bra. Men hon var rädd för spökeri, för att på den tiden sades att det spökade på Hedeby och det var generalens som gick runt. Jag tror att han spökade för att ge ledtråd till de andra att ringen var sytt på Adrians luvan. Men alla på Hedeby såg generalens spöke förutom Adrian. Han vill så gärna se generalens spöke för att hjälpa han att få ringen så att han kan ligga till ro i sin grav. Men generalen visade inte sig för Adrian för att det var han som hade ringen omedvetet.

Ana: Detta kapitlet var mycket rörigt. Jag förstod nästan inte vad som hände, och det blev ännu rörigare när det kom in nya karaktärer i boken hela tiden. Men som jag förstod det så blev de tre killarna avrättade efter att ha varit misstänkta för att ha stulit ringen, men det visade sig att de inte hade gjort det. Sedan så berättas det att Marit Eriksdotter har ringen och försöker göra någonting med den. En till sak som jag märker mer och mer i boken är faktiskt språket. Det är ett ganska gammalt språk och man måste koncentrera sig väldigt mycket för att kunna förstå vad som menas och vad som sägs och vad som kommer att hända. För det är mycket gamla ord med i boken.

Erik: I boken har det nu gått 30 år sen händelserna i det förra kapitlet, och tyvärr har inte mycket gott hänt. Dom tre som var arresterade, vart dömt till döden i Stockholm, för man menade att det var så Gud ville ha det. Marit, Eriks dotter och fästmö till Paul, hade varit där hela tiden. Nu så är vi med henne 30 år efter avrättningen, och hon bor ensam på sin gård, som inte är hennes längre, men som han gav bort, om att hon skulle få bo där så länge hon ville. Bård Bårdsons dotter jobbade där, efter Marits önskan. Marit hittar nu ringen i Pauls mössa, som var en mössa han tog ifrån Ingilbert när dom hittade honom död i skogen. Marit bestämde sig för att hon ville ha hämnd mot Löwensköld för det dom hade gjort mot henne och hennes familj, men hon ville inte gå med ringen till någon för då ville dom säga att dom hade rätt ändå att hänga dom tre som alla ansåg var oskyldiga. Men så var Gud med henne ändå, för en av barnen kom med en kille som själv var Löwensköld, som hade fått sin mössa sönder, som hon fixade, men först sydde hon in ringen. Vi får nu möta en ny karaktär, Jungfru Spaak, som skulle hjälpa till hemma hos Löwensköld. Igen har det gått några år sen förra kapitlet. Det visar sig att generalen visar sig fram i deras hem, men inte att han gör något farligt, mer att han hjälper dom, som att hitta dom två silverskedar som dom hade lagt fel.   

Nu så är det inte så mycket likheter mellan denna bok och Sagan om ringen längre exakt, förutom ringen. Men en rolig sak att tänka på är kvinnornas starka roll i denna bok. Det har inte varit nån manlig huvudperson än som inte är en del av en större grupp, medan kvinnorna i boken har mycket mer om sig. Man får se mera av deras tankar, det är mera beskrivet runt dom vad dom gör och mera om deras liv, medans männen är mer i grupper eller med nån annan när de gör något. Jag tror det har något att göra med att kvinnor i Sverige fick rösträtt 1921, några år innan denna bok kom ut, och Selma Lagerlöf var en feminist, som ville att kvinnorna skulle ha en större roll i samhället, vilket man kan se i boken. Detta tycker jag om, för många tidigare böcker beskriver ofta kvinnor som hjälplösa och osmarta, medans Marit i denna bok är en av dom visaste i området, och folk går till henne för råd och hjälp.

Japhet: Efter Ingilberts död och rättegången av Ivarsönerna, hittade Ivarsons dotter Marit ringen i en luva. En luva som Paul hennes fästmö hade dagen då de avrättades, hon misstänkte att kanske hennes fästmö var skyldig som de sa. Men efter att hon hade tänkt väl på ett tag, misstänkte hon på att sin fästmö börjadeha den luva efter att de hade hittat Ingilbert. Så hon gick runt och frågade om någon kände igen mössan. Tills hon hamnade på Ingilberts syster som berättade om att det var hennes brors luva. Marit blev väldig irriterad på ryttmästare och alla, inte bara för det är på grund av dem, hennes familj är borta men också för att de inte sökte Ingilbertnoga. Ringen fanns i luvan och om de bara sökte honom noga så hade de hittat den och hennes familj skulle fortfarande vara vid liv. Men tyvärr hände det inte så och hon hatade Löwensköld nu, så hon hade ringen nu och sa ingenting. När Adrian och hans kompis kom sydde hon ringen i Adriens mössa och bestämde sig att inte berätta om ringen. Dessutom verkar det nu som att generalen hemsöker folk i byn förutom den som har ringen, och personen som har ringen är Adrian. Alla i byn säger att de har sett generalen men Adrian har inte sett honom än, och jag tror att det är på grund av ringen han gör det. Allt detta händer på grund av att ringen inte ärtillbaka i graven än. Adrian säger att han vill hjälpa generalen och det verkar som att generalen inte kan dyka upp för honom. Det kan bero på ringen, att ringen på något sätt hindrar honom för att kunna göra det. Därför tror jag att han försöker att få alla andra att inse att Adrien är den som har ringen. Eftersom han är den enda som inte ser honom och är inte rädd. Då kanske de hittar ringen och förstår att det är den som kommer och ge honom fred.
Jennifer: Dessa två kapitel handlar om Marit(30 år senare), Pauls hustru, som hittade ringen i en gammal mössa som låg längst ner i en kista, när hon kollat på mössan, såg hon att ringen var insydd i tofsen på mössan. Hon visste inte ifall det var Ingilbert som sytt in ringen på vägen hem innan han dog eller ifall det var hennes pappa, farbror och man som gjort det för att inte väcka misstankar om dem.Det som förvånade mig var att nu hade tydligen alla tre blivit dömda, de blev hängda och det var då Marit fick mössan. Sedan hade Marit en son som lekte med en Hedeby-kille, hans mössa hade gått sönder och detta gjorde att Marit kunde lämna tillbaka ringen, hon lagade killens mössa och jag tror i alla fall att hon sydde in ringen i mössan. Sedan byter texten spår, då handlar det om Jungfru Spaak som var ett sorts hembiträde åt frihetshertiginnan Löwensköld, ännu mera år framåt. Hon ska hjälpa till hemma hos Löwenskölds, och då spökar generalen, men generalen vill bara hjälpa henne med någonting, kanske hitta ringen, eftersom Adrian (det barnet som nu är en baron), aldrig sett Generalen, kanske ör att han har ringen i sin mössa nu.

I alla fall var dessa två kapitel ganska innehållsrika för att bara vara 18 sidor. Men det är som jag sa förra veckan, på 18 sidor får vi veta att:

De tre Ivarsson blev hängda ändå, Marit hittade ringen, Ingilberts syster är piga åt Marit, Lövensköld har fått ett barnsom heter Adrian, Marit har också fått ett barn, Marit sydde ringen i mössan till Adrian, Löwensköld har fått en ny piga/husmor, det spökar hos Löwensköld, det är generalen som spökar, Adrian ser inte generalen och Adrian är baron.

Jag kan fortsätta men dit jag vill komma är att Lagerlöf inte snålar med detaljer och det finns nästan minns två nya saker på varje sida, det jag menade förra veckan var att detta inte är en riktig rysare eftersom vi inte får tid att fundera på vart ringen är, vi får veta saker direkt, detta gör att man inte känner sig tvingad att läsa bara för att få veta svaret, men vi väljer att läsa ändå, för i vissa böcker läser man en bok och du måste läsa färdigt boken för att se de som har gjort brottet, men nu ser du det på sidan efter, jag tycker det är starkt av Lagerlöf eftersom hon inte har den tryggheten att någon fortsätter läsa boken, men de gör detta ändå.

Hon är helt enkelt säker på sig själv och hon vet att folk kommer tycka om denna berättelse även ifall hon skriver på ett lite annorlunda sätt.

Jag undrar nu vad som kommer hända med ringen, kommer Generalen hjälpa Spaak att hitta ringen, jag vet inte men det blir spännande att se.

 

Kapitel 5-7

Amina: I de kommande kapitlen får vi reda på att Ingilbert tog ringen från prästen när prästen var på väg att komma tillbaka till byn. Prästen rider till Hedeby där han går till ryttmästaren Löwensköld för att berätta att det var Bård Bårdssons familj som stal ringen från generalens finger i kistan för sju år sen. Och att det var Ingilbert som tog ringen från prästen när han var på väg tillbaka från Bård Bårdsson. Ryttmästaren är släkt till generalens familj eftersom han är Löwenskölds son. Han anstränger sig för att få ringen tillbaka för att han känner att hans far inte har haft ro i sin grav för att ringen har blivit tagen från hans pekfinger. 

Ryttmästaren blir arg och kallade ihop sina folk för att leta efter Ingilbert och ta ringen från honom, men det blir inte som det har förväntat sig. Eftersom nästa morgon går de och letar efter honom men de hittar Ivarssönerna som bär Ingilberts kropp. För att Ingilbert dog genom att han har fallit ner död utan att någon vidrört honom. Ryttmästaren fann allt som de berättade troligt och trodde inte på de utan han tog med dem för att han misstänkte att det var de som har mördat Ingilbert och tog ringen från honom. Ivarssönerna började vända ut och in sina fickor för att göra slut på ryttmästarens misstanke men ändå tror inte han på dem och fängslar dem.  

De var kvarhållit i häkte tills gud eller kyrkofolket skulle döma att de blir fria genom att slå tärningar inför domen och folkets närvaro och den som får det minsta kast anses vara skyldig. Och det blir ingen av dem för alla får sexor. Utifrån ett historiskt perspektiv kan man se att berättelsen visar också hur styrelsen var förr i Värmland, där konungen var alltid i krig och tillbringade sin regeringstid i fältet i stora nordiska kriget. Där det var krig som pågick i norra, mellersta och östra Europa. Kriget utkämpades mellan Sverige, hertigdömet Holstein-Gottorp och även Osmanska riket å andra sidan en koalition bestående av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland. På grund av kriget kunde kungen ej ta hand om vad som pågick i landet istället var det kyrkan och kyrkofolket som gjorde det därför dömer kyrkan och domen Ivarssönerna.  

Man kan också koppla detta till författaren eftersom Selma Lagerlöf skriver om eldbrasan i berättelsen där hon skriver så här ”Eldbrasan kunde mer än värma och lysa och koka mat, den förstod sig på märkligare ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till oss”. Detta var denna eldbrasan som hörde hemma där den gav lusten till alla att leva och klara den fattiga och besvärliga livet alla hade på den tiden. Man kan också säga att det var eldbrasan som formade Lagerlöfs barndom för att det var vid detta de berättade sagor, gissade gåtor, ristade in slingor och påminde sig de gamla ordstäv. Och det var dock här berättades om berättelser om alla slags bragder och äventyr.  

Ana: Dessa kapitel (5-6-7) handlar om att prosten går till ryttmästaren och berättar att Ingilbert har försökt dödat prosten eftersom han ville ha ringen av honom. När prosten går och berättar detta för ryttmästaren blir han väldigt arg och hämtar då sina kompisar och ska bråka om vad som har hänt. Men när de går dit så ser han att Erik, Ivar och Paul tar bort Ingilberts kropp, då fattar han att han är död. Och då slår det till i ryttmästarens hjärna… det kan vara de 3 som har tagit ringen. För att få reda på om det var dem så slog de tärningar. Och den som fick lägst tal var skyldig. Men det slutade med att alla tre fick talet 6! Och då blev dem fria. 

Denna bok är skriven uppifrån alltså är det berättaren som ser och vet allting om alla, detta tog jag inte upp i förra loggboken men då får jag göra det nu! Bokens tema är ringen eftersom det är det den handlar om, det är ringen som tar det mesta fokuset. Just i detta kapitlet skriver Selma mycket om Mårbacka hon tar upp det flera gånger i kapitlet. Kanske kan det vara för att vi ska få en bild om hur Mårbacka såg ut eller var på den tiden! Jag kan inte säga vad men någonting är det… sedan så får ha en bild av att ryttarmästaren är en snäll person och det känns som att han är rättvis men ändå sträng på ett vis. Han har auktoritet.  

Ska bli spännande att läsa nästa kapitel 😊

Erik: Det har nu gått en vecka, och man har kommit vidare i boken. Det har hänt mycket, som att ryttmästaren har fått veta vad som har hänt med ringen, och den nyheten gjorde han farligt blodtörstig. Han samlade en grupp män, och gick ut på jakt efter den skyldiga, Ingilbert. Dom hittade Ingilbert, död och blir buren av tre nya personer, Erik Ivarsson, Ivar Ivarsson och Paul Eliasson. Dom blir direkt misstänkta för mord och rån, och blir tagna med till fängelset. Sen blir det en stor sak när dom ska ha rättegång, för dom ska ha rättegång av ingen annan än Gud själv, alltså att dom ska kasta tärningar för att se vem som är den skyldiga. Otroligt nog så måste Gud se att dom alla är oskyldiga, för alla kastar det högsta kastet direkt, men blir inte fria ändå, utan ska nu ha en rättegång av människor. Verkar som att människor inte litar på Gud ändå. 

Jag ser fortfarande ett mönster från båda denna boken och Sagan om ringen, då bokens mening, att girighet inte är bra, och girighet är något som båda ringar väcker till liv tyvärr. Jag ser en liknelse mellan Boromir eller även Thorin ifrån Hobbiten, med ryttmästaren. Dom är alla snälla, men blir lätt onda av en sak som ger uppstånd till girighet. Som att ryttmästaren ville slåss mot Erik, även om Erik inget illa hade gjort, samma var det när Thorin nästan dödade Bilbo, även om Bilbo hade gjort det rätta. 

Jag roade mig mycket med delen när dom skulle låta Gud avgöra om dom tre var skyldiga eller inte. Det visar till realismen på denna tid, att man kom på något så barnsligt och sadistiskt, och sa att det var Guds vilja, men ännu bättre var det att när dom fick det högsta kast alla ihop, så vart ingen fria ändå, för Gud måste ha fel då. Det speglar verkligen av det tankesättet man hade då, men som människan har haft hela sin tid. 

Man kan verkligen se att Selma var en realistisk författare, av allt hon har skrivit om en värmlännings liv, inte som något bra men heller inget dåligt, men så som det var.

Japhet: I det här avsnittet handlar det om att vi vet att Ingilbert har tagit ringen och att prästen tänker berätta för ryttmästaren innan han tar det med länsmannen Carelius. Ryttmästaren är en fredsman han har varit med på kriget och ogillar det, han tyckte inte om Karl den tolfte och är släkt med Generalen Löwensköld. Prästen fick lyssna på ett antal berättelser innan han berättade om ringen men så fort han fick reda på det, blev han arg och gav sig iväg med sitt folk för att fånga tjuven (Ingilbert). Men istället på vägen dit Bårdssonfamiljen bodde träffade han Ivarssons söner som bar Ingilberts kropp. För att Ingilbert hade dött, boken säger att han tror ha sett generalen när han var på flykt med ringen och dog sedan av denna upplevelse. Dock hittar de inte ringen i Ingilbert ficka och tror att Ivarssons söner tog den. Men de säger att det inte är de som tog det, men blev ändå arresterad av ryttmästarens män och ska förhöras av dem.  

Eldbrasan och själen-berättelsen säger kanske lite om hur folk hade det på Selmas tid. Det kanske var vanligt på den tiden att samlas på en kväll vid en eldbrasa om man har och bara lyssna på flera olika berättelser som fick en eller många att må bra igen, om man mådde dåligt. Men att sitta tillsammans vid elden handlade inte bara om att berätta berättelser utan det kunde också vara för att sprida information, om vad som händer i landet eller om någon person. Jag tänker på att det var någon typ av nyhetssystem på den tiden. Vi får också en miljöbeskrivning om hur Värmland såg ut på den tiden, som ger oss bild på ett dystert eller mörkt ställe, där mycket dåligt händer. Deras domstol på den tiden var också märklig, man ska kasta tärningar och den som får sämst resultat av alla är den skyldiga. Döma utan bevis utan satsa på tur, gud eller de döda. Vilket säger kanske att troende på den övernaturliga var starkt på den tiden. Eftersom de tror på att generalen själv kommer att visa den skyldiga trots han är död.

Jennifer: I dessa tre kapitel jag läst denna vecka (5, 6 & 7) är min första tanke att Selma knyter an till sina hemtrakter, hon nämner Värmland flera gånger i texten.

Dessa tre kapitel handlar om hur prosten klarade sig från att bli dödad av Ingilbert, vad som hände med Ingilbert och de Ivarsson-släkten.

När prosten kom undan Ingilbert gick han till ryttmästaren (generalens son) för att berätta vem som hade ringen och vad som hände med prosten, ryttmästaren berättade själv en historia att han trodde att han far spökar med honom men när prosten berättade att det var Bårdsson-släkten som tog ringen och att Ingilbert försökt mörda prosten för att få ringen blev ryttmästaren så arg, gick och hämtade sina kompisar och skulle leta efter Ingilbert.

Ingilbert hade dött, jag tror att det var generalen som hade utsatt honom för något eftersom Ingilbert hade tagit ringen. När de kom fram till den mördade Ingilbert hade tre herrar tagit hand om honom, men ringen var mystiskt försvunnen. Detta gjorde att ryttmästaren anklagade de tre herrarna, Ivar Ivarsson, Erik Ivarsson och Paul Eliasson. De blev häktade för mord och rån mende visste inte vem av de det var så de skulle ta hjälp av gud genom att kasta tärningar och den som fick lägst var den som var skyldig och detta var det bara gud som kunde påverka. Men när alla tre kastat tärningarna fick alla högsta möjliga tal, alltså var de alla fria.

Denna texten som jag sa är mer hemmahörande till Selma och hennes föräldrahem, hon nämner Värmland flera gånger och jag tror hon pratar om Mårbacka när hon berättar om att husen ligger glest och att alla kommer dit när de skyldiga skulle kasta tärning. Det är som att hon sitter på Mårbacka och kollar ut hur naturen är.

Dessa tre kapitel var som de fyra förra också väldigt innehållsrika och man får veta mycket på samma gång. Lagerlöf sparar inte på informationen och hon skriver inte heller som att det blir en ”rysare”. Detta tyder på att hon är säker i sitt författarskap, eftersom hon inte behöver göra boken spännande och använda ”cliffhangers” för att vi ska läsa mer och fortsätta med boken, hon vet att vi kommer fortsätta läsa ända. Detta gör Selma Lagerlöf jättebra och nu känns det som att man ser att det är hennes verk. Bra fortsättning och jag ser fram emot att läsa nästa kapitel.

Kapitel 1-4

Amina: Boken är skriven av Selma Lagerlöf och den var utgiven i 1925. Historien utspelar sig i Värmland på 1700-talet. Första kapitlet, det börjar med att berättaren berättar om hur hemsk ringen var genom att berätta om hur inte ens de modigaste skulle sätta på sin finger den förskräckliga ringen som var ägd av generalen Löwensköld på Hedeby. Här får vi veta om att generalen tyckte om Karl den tolfte och han tjänade som general i kungens armé. Han tyckte mycket om ringen för att han fick den som titel från kungen. Det satt ett stor tavla på gården med generalen i uniform och hade grovt bondeansikte, han såg ut som en klok, pålitlig och präktig person. Han var också begraven med ringen som han fick från kungen. Denna ring som han är begravd med kunde man sälja det till främmande land för mycket pengar och kunde ha skaffat sig bröd åt många som åt halm och bark.

Berättarperspektivet i boken är intradiegetisk berättare för att den är en del av i världen där historien utspelar sig och detta kan man se att den använder jag-perspektiv i det första stycket och det börjar så här ”Nog vet jag att det förr i världen fanns gott om folk”. Här får vi veta att berättaren vet hur det var förr där människor tyckte om att vandra på nattgammal is. Det som jag tycker är bra med sättet som berättaren kommer med sina egna kommentarer om det som händer i berättelsen där vi får se att berättaren tycker också att det är orätt att ringen ligger begravd med generalen, för att istället man kan sälja det och få mycket pengar för det och köpa mat till de fattiga på den tiden. 

Det var vanligt att folk skyllde på kungen, Karl den tolfte för Sveriges fattigdom, men detta är helt annorlunda i boken, för att konungen var mäktigt och alla hade kärlek för han där de beskriver att kärleken till han kunde fylla hela en människans själ. Bård Bårdsson och hans fru stal ringen från generalens kista på första kvällen när den var öppen. Efter de stal ringen blir de förföljda av generalens spöke där de hemsöks av olyckor och detta leder till fattigdom i familjen och detta driver de till ett vildmarker till ett fäbodtorp.  

Ringen är berättelsens tema och motiv för att det är den som driver hela berättelsen framåt och det är den som gör att vi som läser vill veta om vad som händer med ringen och om man hittar den tillslut. I kapitel fyra får vi veta att Bård Bårdsson erkänner till prosten att det var han som tog ringen och han ville inte berätta detta för ryttmästaren på Hedeby för att han var rädd att båda han och hans fru skulle bli hängda för att de har stulit från en död, frun kunde inte härda ut längre därför dränkte hon sig. Hans barn inser att han har ljugit till dem och då börjar sonen att få lust att ta ringen från prosten och detta gör han när de är på vägg tillbaka

 

Japhet: Detta kapitlet berättar om ringen, ringen som alla vill ha. Ringen som är det mest värdefulla föremål i byn, eftersom det kommer från kungen som gav till sin general, som hedersmärke. Bård Bårdsson, bonden som är orolig på att någon ska stjäla ringen, för att generalens grav var nu öppet. Han hade goda avsikter med att bevaka ringen, men trots hans goda avsikter slutade det med att han och hans fru stal ringen för sig själva. Det är märkligt men det verkar som att ringen drar till sig folk och för den som faller för ringen blir livet ett helveteSom någon typ av test eller förbannelse, att den som bär ringen ska vara olycklig. Vart än ringen går följer döden och folk bara dör. Varför jag säger detta är för att i samma stund Bård Bårdsson tog ringen började hans hus också brinna, och sen dess har hemska olyckor drabbat deras liv. Det påminner mig om en sak, att människa vill vara framgångsrik oavsett hur den når sitt mål, men bryr sig inte om konsekvenser. Jag tänker också på litteratur att en människa kan offra sitt själ till djävulen för att få något tillbaka, men luras i slutet av djävulen och ångrar sig. I det fallet blir det inte att Bårds har direkt offrat sitt själ, men han har fördömd sitt öde på grund av han stal ringen. Språket i texten är enkelt för den är ganska modernt, det är ingen melodi och upprepningar i texten. Budskapet är klar och tydligt, att man inte ska ta de dödas egendom 

 

Jennifer: De fyra första kapitlen är inledningen till boken Löwensköldska ringen, kapitlen handlar om General Löwensköld som har dött, han hade fått en ring av kung Karl XII som var så mycket värd, när hans barnbarn dött och lagts i samma grav som honom var graven öppen och då på kvällen går Bård Bårdsson och hans hustru och ska sno ringen. Detta leder till att Generalen hemsöker Bårds familj och sätter eld på huset och mycket mera för att Bård ska känna skuld.   

För att vara början av en bok tycker jag man får väldigt mycket information, du får redan veta att ringen är stulen och av vem, du får även veta att huvudpersonerna (just nu) båda kommer/har dött. Detta är väldigt mycket information så kort in i boken, detta gör Selma Lagerlöf väldigt smart eftersom man då vill läsa mer eftersom man vill se vad som händer härnäst nu när Bårds son har fått ringen och även nu när prosten vet om att Bård var den som tog ringen. Det är en bra start på boken eftersom man inte vill sluta läsa eftersom så mycket redan har hänt så man vill se vad som mer kan hända eftersom så mycket hände i de första kapitlen.  

Jag hoppas inte att Bård Bårdsson dör för jag tycker att han är en väldigt intressant huvudperson, men jag undrar verkligen vad som kommer hända härnäst.  

 

Erik: Det har gått ett par månader efter generalen Bengt Löwensköld har somnat in när den äldsta sonens dotter dör av rödsot. Hon blir begraven på samma ställe som sin farfar, som fortfarande har Löwensköldsringen på sig, och Bård Bårdsson, en snäll bonde i samma ställe, blir orolig över att nån ska ta ringen nu som graven är öppen. Ironiskt nog så är det han med sin hustru som tar ringen samma natt när dom ska kolla om ringen fortfarande är där. Redan då börjar det att gå dåligt för dom, och det första som händer är att deras ställe brinner.  

Det har gått 8 år nu, och prosten i Bro blir tillkallad av Bård Bårdsson dotter, för att bikta Bård Bårdsson en sista gång i sin dödsbädd. Han går med på detta, och åker till Bård med Bårds dotter som följe. När prosten kommer dit får han möta Bård Bårdssons son Ingilbert, en person som inte har ett utseende av snällhet. Men prosten vill göra det viktiga, att snacka med Bård. Det är nu som Prosten får veta vad Bård har gjort, och allt det elände som har hänt med Bård och hans familj. Men prosten är inte den enda som får höra det, Ingilbert lyssnar på allt utanför stugan. Efter han får höra och även se den värdefulla ringen, så blir frestelsen för stor för honom, och han vill endast ha ringen för sig själv nu. Han försöker två gånger att snacka med sin far, utan tur, så han erbjuder att hjälpa prosten hem. Men det går inte som prosten hade hoppades på vägen hem. Prosten har ringen på sig för att se till att generalen ska få den igen, och Ingilbert vet detta. Så på vägen hem, så försöker Ingilbert att ta död på prosten för ringen, som då ger ringen för att rädda sitt eget liv.  

Denna boken påminner mig så mycket om Sagan om Ringen med flera saker. Det som påminner mig mest om det är ringen, som verkar som den har en egen energi som får folk att göra otrevliga saker för pengar, och det är lite vad ringen i Tolkiens böcker gör också. Och båda ringar har en förbannelse över sig också, att dom ser till att den som har tagit ringen inte har det trevligt i framtiden. Men det är också flera karaktärer i båda böcker som liknar varandra. Bård påminner mig om Bilbo, mest för att dom båda är snälla  och blir nästan mer lurad in i sina problem än något annat, och Bårds son påminner mig mycket om Gollum, hobbiten i Sagan om ringen som vill göra allt för att få den ena ringen, samma som Ingilbert nästan gör med Prosten. Jag undrar om det vill fortsätta med likheter mellan böckerna framåt.